Planen var att stanna och arbeta i en månad. Året var 1999 när Nerijus Malasevicius kom med 450 kr på fickan i en bil utan avgasrör till Sverige.

Idag driver han den framgångsrika byggkoncernen Nero Group med 35 anställda i Vagnhärad.

– Jag har lagt mitt hjärta och många timmars hårt arbete i Nero Bygg. Pengarna jag tjänat har jag återinvesterat för att bygga ett starkt företag. Jag har min morfar att tacka som alltid har trott på mig och sagt att jag kan, säger Nerijus Malasevicius, grundare och VD, Nero Bygg.

Nerijus pigga ögon och energi är det som först slår en. Att det var en ung och driven man från Litauen, som skulle bygga upp det som idag är Trosa kommuns snabbast växande byggföretag, var det inte många som tippade på för tio år sedan. Genom åren har Nero Bygg har fått flera utmärkelser, bland andra ”Årets Superföretagare” av tidningen Dagens Industri. Men det är Trosa kommuns pris, ”Årets Nybyggare”, han är mest stolt över.

– Mitt mål har alltid varit att visa människor att jag vill och kan genom att prestera ett bra resultat. Först då börjar människor lita på dig, säger Nerijus.

Att det blev just Trosa, kom sig av ett misstag. Ett misstag som skulle visa sig vara vägen till det han lovat sig själv som barn; att skapa ett bättre liv för sin mamma och sina syskon. Båtfärjan till Sverige trodde Nerijus hade lagt till i Kristianstad, men det var i Nynäshamn han hamnat.

– När vi kom fram och jag ringde min vän som skulle komma och möta oss, insåg jag att vi hade hamnat helt fel. Men för oss då, var 50 mil för långt och kostsamt att köra, säger Nerijus.

Planen hade varit att arbeta en månad för en bonde i Kristianstad, för att tjäna extra pengar till familjen. Tillsammans med sin fru och ett annat par, hade resan till Sverige gått genom Polen i en gammal bil som hade tappat avgasröret. Med på färjan över Östersjön hade de 1800 kr tillsammans.

– Det var mycket pengar för oss, men när vi kom till Sverige insåg vi att det inte alls var mycket pengar. Vi kunde varken svenska eller engelska, men i fyra dagar åkte vi runt till alla bondgårdar vi såg för att söka jobb och sov i bilen, berättar Nerijus.

I Örboholm, utanför Trosa, mötte de till slut ett varmt och hjälpsamt par som lät dem bo och arbeta på gården. Där hjälpte de till med allt, reparerade bilar, skötte djuren och körde traktorerna. Bonden tyckte om dem, och erbjöd dem mer jobb. Tillsammans med sin två år gamla son, blev gården familjens hem i fem år.

Att ta ansvar, förstå att man måste arbeta hårt för att nå sina mål är saker som Nerijus morfar lärt honom.

– Han ställde höga krav på mig. När mina kompisar lekte ute på kvällarna, fick jag istället jobba i garaget och mecka med bilar. I dag är jag väldigt tacksam för allt han lärt mig, berättar Nerijus.

Uppväxten i Litauen var allt annat än lätt. Nerijus mamma var ensamstående med tre barn och arbetade hårt på en keramikfabrik under dagarna. Barnen lämnades på ett barnhem på måndag morgon och hämtades på fredag eftermiddag. Familjen delade en 3-rums lägenhet med två andra familjer. Köket och badrummet hade man gemensamt. På kvällarna städade Nerijus mamma för att tjäna extra pengar.

– Min dröm var att skapa ett bättre liv för oss så fort jag kunde tjäna egna pengar. När jag som sextonåring fick ett jobb på en bilverkstad, så var det en stor hjälp för hela familjen. Mina barn ska aldrig behöva bo som jag gjorde. De ska inte ha allt, men slippa räkna minsta krona, säger Nerijus.”